Det var nog inte senilitet som fått mig att börja stava dåligt, det är en förvandling! Jag har nått den kritiska massan för gubbifiering! My god no! Jag känner… jag känner… jag känner för att sladda med volvon!
Den selektiva dyslexin växer.
Tidigare har jag haft svårt att skilja på ”ända” och ”enda”. Idag kunde jag inte stava till ”människa” (jag var tvungen att googla stavningen!). Hur kan det bli så här? Skriver jag för lite, läser jag för få böcker? Har stadigt hållt antalet 15-20 böcker per år, men det kanske inte räcker? Eller läser jag skräpliteratur full med felstavningar?
Nej så kan det inte vara, Carl-Johan, Susanna, Neil och Arto kan minsann stava, det är nog bara min hjärna som börjar visa de första tecknen (antagligen de tecken som fattas i ordet ”mäniska” ) på ålderskrämpor. Jag har ju för fan vita hårstrån som är flera dm långa.
Även det här osammanhängande inlägget är ett tecken på att hästarna håller på att rymma ur stallet, att tomtarna överger loftet, nazisterna flyr örnnästet, grannarna bjuder på glöggkalas men dukar fram för få glas, Cher håller låda men ingen skrattar.
Ja ni fattar.
Errata: Jag ser nu att jag inte heller kan stava till ”litteratur”. Fortsätter det i den här takten räknar jag med att vara dyslektisk och ha kraftig afasi (Brocas, Wernickes och anomisk på samma gång).
