Läste ut Dies the fire igår, 600 sidor efter-katastrofen skriven av en allt för uppenbar nörd. Karaktärerna är: Wiccaner, SCA:are, renässansfäktare och pilbågstillverkare. Rätt skoj ett tag, men snart tröttnar man lite grand. Men visst är tanken på att nördarna kommer att ärva jorden rätt rolig…
Min plan är att vara boklös ungefär till den 24 december, så tills dess fick det bli en rätt kort pocket. Nikanor Teratologens ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen”. Har bara läst några sidor, men författaren är, för att citera Peatrik Larsson ”Helt shuuk i huve”. Dock på ett bra sätt. Tror jag.
Ikväll ska vi städa förrådet. Jag bävar…
Job Anderssons subtila perversiteter bleknar i jämförelse med de äventyr som Morfar & Pyret är med om i Övre Kågedalen.
”Ja minns så väl hur han plåga ihjäl ett par Jehovas vittrer på en tarmfest i Lauker.” minns Pyret i sin diskbänksrealistiska skildring. Och sedan blir det bara värre och värre och värre.
Först skrattar man, sedan blir det för mycket så man blir bara äcklad, sedan blir det ännu värre och då skrattar man igen för man vet inte vad annat man ska ta sig till. Scenen där Pyret & Morfar spelar Sagan om Ringen är dock helt fantastisk.